Vagns-gnäll och funderingar

Vi har en jättefin retrovagn från 1980 som jag köpte på Blocket innan lilla K föddes. Den är verkligen toppen på alla sätt och vis, men häromdagen lossnade ena hjulaxeln från själva vagnschassit. Vi fixade en temporär lösning med en kabelklämma och åkte till en mekanisk verkstad och fick hjälp att svetsa ihop det. Idag lossnade den igen när jag var ute på stan. Panik!!! - jag tog mig hem med och fick ställt vagnen i vagnsförrådet och bar upp liggdelen med lilla K i.

Sedan ringde jag min pappa som trodde att det skulle gå att fixa vagnen med en anna typ av svetsmetod, men eftersom de är utomlands just nu ska vi vänta tills han kommer hem och kan fixa det. Vilket innebär att vi är vagns-lösa för ett tag framöver! Jag bär i sjal medan sambon föredrar sele. Dessutom har jag span på Blocket efter en Brio Happy till ett rimligt pris, som vi kan ha framöver även som sittvagn.

Annars har lilla K slutat ta flaska, ite the end of the world egentligen men man blir ju lite låst. Jag hade hoppats kunna gå med en kompis på Megaloppisen i Majorna på söndag, men det verkar bli ett familjeprojekt. Inte sambon emot skulle jag tro, vi är lika loppisgalna båda två ;-) Han har ett fantastiskt öga för att hitta bra kvalité, dock lite sämre öga för barngrejer...
Jag ska iallafall ta en sväng förbi apoteket och kolla efter MAM-nappflaska, vissa i föräldragruppen hade haft framgång med den.

Nä, nu blir det lite balkongfix! Jag har gone crazy i år och kan knappt sluta tänka på vad jag ska odla och hur vi ska möblera! Om man inte har att göra så skaffar man sig etc etc.

Rabarbersaft med vanilj!

Och en annan sak som gör våren till en så älsklig årstid - rabarber! Ryktet går att den rabarber jag planterade i en kruka hos mina föräldrar förra året frodas, men det dröjer lite tills jag kommer dit. Fram tills dess nöjer jag mig med köpevarianten, på vilken jag idag testar att koka rabarbersaft med vanilj!

Men vad ska alla andra tycka?

En dag som idag, nyss inkommen från en långpromenad med lilla K i vagnen, är det så lätt att veta vad som gör mig lycklig. Mina fina föräldrar och bröder, min nya egna lilla familj. Att våren är här och att tiden mellan hägg och syrén knappt varat längre än ett ögonblick. Tacksamheten över att leva i ett land som ger mig och min sambo chansen att spendera så mycket tid med vår dotter.

Det liv jag lever och de prioriteringar vi som familj gör är ju resultatet av vår livsåskådning och våra drömmar. Att försöka hushålla med våra egna och jordens resurser förtar ju inte möjligheterna att lyxa och slösa med kärlek, tid och glädje.

Trots detta, trots att jag vet vad jag värdesätter i livet och hur jag innerst inne vill leva, händer det nästan dagligen att jag lite skräckslaget ställer mig frågan - Men vad ska alla andra tycka?
Främst handlar det om att jag inte direkt haft en spikrak utbildningsväg - har hoppat på minst tre olika karriärvägar och hittills inte fullföljt en enda. Och när  min nuvarande utbildning är klar har jag studielån upp över öronen men usla chanser till jobb.
Sådär hemskt vältränad  har jag visst inte blivit... Och inte berest heller för den delen.

Sådär rullar tankarna iväg ibland. Som om livet skulle vara slut vid 26, att det är dags att summera nu. Och som att den som summerar bestämmer vad som är "lyckat" och inte.
Att låta mig själv sätta agendan för vad jag vill uppnå, hur jag vill leva, är en utmaning varje dag. Att bli till som människa, inte i andra människors ögon, utan hur jag själv väljer att se mig själv.