En dag som idag, nyss inkommen från en långpromenad med lilla K i vagnen, är det så lätt att veta vad som gör mig lycklig. Mina fina föräldrar och bröder, min nya egna lilla familj. Att våren är här och att tiden mellan hägg och syrén knappt varat längre än ett ögonblick. Tacksamheten över att leva i ett land som ger mig och min sambo chansen att spendera så mycket tid med vår dotter.
Det liv jag lever och de prioriteringar vi som familj gör är ju resultatet av vår livsåskådning och våra drömmar. Att försöka hushålla med våra egna och jordens resurser förtar ju inte möjligheterna att lyxa och slösa med kärlek, tid och glädje.
Trots detta, trots att jag vet vad jag värdesätter i livet och hur jag innerst inne vill leva, händer det nästan dagligen att jag lite skräckslaget ställer mig frågan - Men vad ska alla andra tycka?
Främst handlar det om att jag inte direkt haft en spikrak utbildningsväg - har hoppat på minst tre olika karriärvägar och hittills inte fullföljt en enda. Och när min nuvarande utbildning är klar har jag studielån upp över öronen men usla chanser till jobb.
Sådär hemskt vältränad har jag visst inte blivit... Och inte berest heller för den delen.
Sådär rullar tankarna iväg ibland. Som om livet skulle vara slut vid 26, att det är dags att summera nu. Och som att den som summerar bestämmer vad som är "lyckat" och inte.
Att låta mig själv sätta agendan för vad jag vill uppnå, hur jag vill leva, är en utmaning varje dag. Att bli till som människa, inte i andra människors ögon, utan hur jag själv väljer att se mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar